tattoos

Sunday, March 5, 2006

Bröderna Grimm

Bröderna GrimmTredje gången gillt brukar man ju säga, och det stämmer väl lite här; jag har nämligen sett filmen tre gånger nu, utan att skriva en blogg. Tre gånger den senaste, månaden faktiskt. ”Oj, den måste vara bra!” tänker ni då, fast nej, så bra är den inte. Den är bara den sortens film som tål att ses om. Många gånger.

Okej, handlingen är hur simpel som helst: bröderna Grimm är kända häxjägare och drar land och rike runt och driver ut demoner som de själva skapat tillsammans med sina medarbetare. Allt går fantastiskt bra, tills en ond fransk general dyker upp och hotar att avrätta dem. Deras enda chans till att skonas är om de kan avslöja vilka det är som rövar bort barn vid Marbaden-skogen. Där finns nämligen några som jobbar precis som dem.

Och eftersom varken Will (Matt Damon) eller Jacob (Heath Ledger) känner för att dö, så bestämmer de sig för att försöka ta fast deras copycats. Men, självklart, visar det sig att det inte rör sig om en vanlig skog, eller några vanliga människor, utan en mkt ond häxa och en mkt förbannad skog. Typ.

Det bästa är att den faktiskt är riktigt bra. Inte en av de bästa filmer jag sett, kanske (för att räknas dit krävs det åtminstone någon av följande; Clint Eastwood, Harrison Ford, Johnny Depp eller Morgan Freeman… eller att den är riktigt romantisk), men klart en utav de bättre. Den blir egentligen aldrig riktigt tråkig, för det händer saker jämt, och eftersom den är regisserad av Terry Gilliam, så är det en hel del humor med. Och en hel del äckliga insekter (finns det ett säkrare kort för att lyckas med en film? Äckla publiken med insekter!).

Allra bäst är såklart Peter Stormare (som för övrigt har ett sjukt snyggt namn) i rollen som Cavaldi. Fullkomligt genial. De driver med honom konstant filmen igenom (ni vet den där grejen med peruker och folk som tappar dem? Japp, han gör den), men det gör ingenting, för de gör det så snyggt. Det blir aldrig löjligt.

Hans sätt att prata är ju halva karaktären, han bryter på italienska och praktiskt taget sjunger fram allt han säger (det finns definitivt en melodi i hans prat). Från repliker som ”how can you speak this language? Every word is like an execution!”, till att alltid, alltid kalla bröderna för “the Grimmys!”.

Bröderna är också jättebra spelade, tycker jag. Ska man bedöma filmer och skådespelarinsatser måste man ju fundera över hur trovärdigt de lägger fram sina repliker, och jag vet inte vad ni tycker, men deras bråk är verkligen bra. ”Honestly? You’re my brother, I want you to believe in me!” – prova att säga den utan att låta alltför melodramatisk, liksom.

Den enda jag inte riktigt gillar är Lena Headey i rollen som Angelicka. Visserligen är Angelicka en ganska häftig roll, och hon är inte dåligt spelad, men ibland så känns det liiiite för krystat med hennes repliker. Men på det hela är hon i och för sig väldigt bra. Och är jag den enda som tycker att Headey och Keira Knightley är lite väl lika?

Såå, vad kan man mer säga om den här filmen? Jag kommer faktiskt inte på någonting, det känns ju som att det kommer att komma en uppföljare (men det är lugnt så länge Cavaldi är med), eftersom sluttexterna lyder ”And they lived happily ever after… Well, maybe not”. Men det är väl egentligen så det är.

That’s enough of that shit.

No comments:

Post a Comment

 

blogger templates | Blogger