Music and Lyrics

Okej, så det här kanske inte är världens djupaste film, men och? Jag tycker det är Love Actually-klass på den, och den tar sig lätt och snabbt in på listan över mina feel good-filmer. Bara introt var ju underbart i sig.

Jag kan ju erkänna att jag är ett Hugh Grant-fan: han var trots allt den första skådisen jag lärde mig att känna igen ordentligt, och det har suttit i. I den här filmen tyckte jag han var bättre än nånsin, eftersom han (det tog ett tag för mig att komma på det) spelar en vanliga, sentida Hugh Grant-rollen, men extra mycket. Dialogen i början av filmen är skitbra, och när Drew Barrymore kommer in i bilden blir den bara bättre, eftersom båda två pratar massor om precis ingenting hela tiden. Dialogen är nog det bästa i hela filmen tror jag.

En annan bra grej är att de klarar sig utan den här "båda deppar på olika ställen" genom nästan hela filmen. Jag blev lite smått besviken på att de var tvungna att ha med en sån scen, men samtidigt förstår jag varför de hade med det - det behövdes liksom. Utan den hade inte slutet funkat, och eftersom slutet var underbart så förlåter jag det.

I övrigt, Cora, helt klockren. Jag kan inte tänka mig ett tydligare exempel på barnstjärna som fått storhetsvansinne, och bara det gör ju hela filmen. Så visst, lite förutsägbart (som det ska vara), men det vägs upp av karaktärerna och dialogen. Och det här var nog min mest kreativa blogg hittills...

Nä, men seriöst, jag minns inte vad för recensioner den här har fått, men jag har för mig att de var "sådär", inte dåliga, inte bra, och det var inte förtjänt i så fall, för det här är en sjukt bra film som man blir riktigt glad av. Och inte bara för att man får se Hugh Grant i riktigt tighta byxor...

That's enough of that shit.