Jag är sjuk, så jag har suttit hemma och tittat på massor med film. Yay! Så här kommer massor med tankar.
Jag älskar den här filmen! Jag har sett den två gånger redan, men den är ju så jävla rolig. Jag antar att det är en fördel om man faktiskt är en Star Wars-nörd och fattar varenda referens (min bror påstod det iaf), och tänker att man gärna skulle vilja vara med om samma sak... men den är fortfarande sjukt rolig och en bra road trip-movie. Dessutom är det kul med ett budskap som är "var dig själv och väx upp", utan snarare "väx fan inte upp och glöm inte vem du är medan du gör det".
Det viktigaste med filmen är dock att det inte är en film som är gjorde för att man ska skratta åt nördar, utan en film för nördar. Det är en väldigt viktig skillnad där.
Nästa film jag såg var Kung Fu Panda. Många verkar tycka att det här är filmen när DreamWorks äntligen gjorde något lika bra som Pixar (de personerna måste ha glömt att Shrek är bättre än allt Pixar gjort, förutom Upp möjligen), men jag tycker inte den når ända fram. Den är bra, så möjligen kan man jämföra den med Hitta Nemo, men inte SÅ bra.
Så såg jag om Slumdog också. Det här är en sån där film som blivit fruktansvärt hypad, och trots det lever upp precis till förväntningarna. Den är varken under- eller överskattad, utan - som Sektorn så fint uttryckte det - perfekt skattad.
Dessutom har den ett seriöst sjukt bra soundtrack. Jag åkte väldigt mycket bil till det soundtracket förra sommaren, för av någon anledning passar det bra till det. Åtta välförtjänade Oscars det där.
Som ett Nick Hornby-fan borde jag kanske ha sett den här filmen tidigare (speciellt som jag ägt den i något år också), men av någon anledning har jag inte gjort det. Big mistake! Alla klagar på att de flyttat handlingen från England till USA, men det störde inte mig nämnvärt av någon anledning. Kanske för att alla skådisar var sjukt nice och filmen fortfarande hade samma nice stämning som jag minns från boken. Jag gillade den i alla fall!
Alltså jag hade ganska höga förhoppningar på den här filmen (haha, kan ni se ett mönster i filmerna jag ser by now, eller?), men jag tycker inte den levde upp till det riktigt. Visst, den var rolig och sådär, men det känns som att den försökte lite väl hårt för att vara en quirky feel-good film och tappade lite av känslan på grund av det. Det är väl ibland problemet när man ser vissa filmer som man tror ska vara på ett visst sätt: man blir besviken även om filmerna inte är dåliga.
Dagens avslutades med Yes man, som jag också hade ganska höga förhoppningar på. Och Jim Carrey och filmen levde ju upp till dem, problemet var ju bara att jag missat att Zooey Deschanel var med, och jag tycker hon är så grymt överskattad. I don't see it. Jag tycker bara hon är fjantig och försöker alldeles för mycket att vara konstig och speciell och det funkar inte för mig. Till och med hennes namn är fjantigt (Zooey!? Två o!?).
Men bortsett från det så gillade jag den, och blev lite taggad på att läsa boken den är baserad på...
Jag älskar den här filmen! Jag har sett den två gånger redan, men den är ju så jävla rolig. Jag antar att det är en fördel om man faktiskt är en Star Wars-nörd och fattar varenda referens (min bror påstod det iaf), och tänker att man gärna skulle vilja vara med om samma sak... men den är fortfarande sjukt rolig och en bra road trip-movie. Dessutom är det kul med ett budskap som är "var dig själv och väx upp", utan snarare "väx fan inte upp och glöm inte vem du är medan du gör det".Det viktigaste med filmen är dock att det inte är en film som är gjorde för att man ska skratta åt nördar, utan en film för nördar. Det är en väldigt viktig skillnad där.
Nästa film jag såg var Kung Fu Panda. Många verkar tycka att det här är filmen när DreamWorks äntligen gjorde något lika bra som Pixar (de personerna måste ha glömt att Shrek är bättre än allt Pixar gjort, förutom Upp möjligen), men jag tycker inte den når ända fram. Den är bra, så möjligen kan man jämföra den med Hitta Nemo, men inte SÅ bra.
Så såg jag om Slumdog också. Det här är en sån där film som blivit fruktansvärt hypad, och trots det lever upp precis till förväntningarna. Den är varken under- eller överskattad, utan - som Sektorn så fint uttryckte det - perfekt skattad.Dessutom har den ett seriöst sjukt bra soundtrack. Jag åkte väldigt mycket bil till det soundtracket förra sommaren, för av någon anledning passar det bra till det. Åtta välförtjänade Oscars det där.
Som ett Nick Hornby-fan borde jag kanske ha sett den här filmen tidigare (speciellt som jag ägt den i något år också), men av någon anledning har jag inte gjort det. Big mistake! Alla klagar på att de flyttat handlingen från England till USA, men det störde inte mig nämnvärt av någon anledning. Kanske för att alla skådisar var sjukt nice och filmen fortfarande hade samma nice stämning som jag minns från boken. Jag gillade den i alla fall!
Alltså jag hade ganska höga förhoppningar på den här filmen (haha, kan ni se ett mönster i filmerna jag ser by now, eller?), men jag tycker inte den levde upp till det riktigt. Visst, den var rolig och sådär, men det känns som att den försökte lite väl hårt för att vara en quirky feel-good film och tappade lite av känslan på grund av det. Det är väl ibland problemet när man ser vissa filmer som man tror ska vara på ett visst sätt: man blir besviken även om filmerna inte är dåliga.
Dagens avslutades med Yes man, som jag också hade ganska höga förhoppningar på. Och Jim Carrey och filmen levde ju upp till dem, problemet var ju bara att jag missat att Zooey Deschanel var med, och jag tycker hon är så grymt överskattad. I don't see it. Jag tycker bara hon är fjantig och försöker alldeles för mycket att vara konstig och speciell och det funkar inte för mig. Till och med hennes namn är fjantigt (Zooey!? Två o!?).Men bortsett från det så gillade jag den, och blev lite taggad på att läsa boken den är baserad på...
No comments:
Post a Comment