National Treasure: Book of secrets

Det är ett bra år för skattjakten. Okej, man ska inte ta ut nåt i förväg, men Indy 4 kommer bli bra. Och för mig, som väntat sen 2005 på uppföljaren till filmen som fick mig och Chriss att tillbringa ett helt lov med att googla efter olika skatter man kan leta efter, så var det här inte heller dåligt.

De recensioner jag läst har uteslutande varit kritiska. "Nicolas Cage är en tråkig skådis", "filmen är för patriotisk", "min mamma dog mitt under filmen", et c, et c. Det enda folk verkar hålla med varandra om är att Riley är bäst i hela filmen, och jag tror ärligt jag gillade honom mer i första (okej, jag hade mer än gärna läst hans bok, men ändå).

Det jag kommit fram till är följande: gillade man första filmen gillar man den här. Jag älskade första filmen, och jag tycker den här är nästan lika bra. Jag måste nog se om den för att säga om den är bättre, men ja, den håller måttet liksom. Jag fattar inte varför alla tycker den är så dålig.

Den har dock inte riktigt klarat sig utan det som jag kallar High School Musical-syndomret (eftersom det var i och med andra filmen där jag började tänka på det): att man brainstormar och kommer på sjukt mycket bra idéer men sen känner att "I really can't kill my darlings" och inte gör det heller. FÖR MYCKET i samma film, det blir jobbigt. Lyckligtivs går den här filmen bara över den gränsen lite grann, men det märks.

Sen vet jag inte om det var jag som var dålig eller filmen som var rörig, men det hände typ några gånger att jag verkligen inte hängde med i vad som hände. Wuut, liksom, tänkte jag och så hade nåt HELT OVÄNTAT hänt. Måste definitivt se om den för att ta reda på vad som var upp med det, liksom.

Det var väl det... bra film, värd att se om man gillade ettan, inte värd att se om man inte gillade ettan. En del Indy-moments i den, men det är okej, vi kan se det som tributes. Dock kändes titeln på filmen jätteskumt, jag och Zackrid diskuterade fram nya möjliga titlar på vägen hem, favoriterna är nog "National Treasuerer" och "National Treasure with a vengeance". Sen spårade vi ur som fan och började diskutera den svenska motsvarigheten till filmen, om ni ber snällt i kommentarerna kan ni få höra mer om det, annars skonar jag er.

Avslutningsvis får ni ta del av en djup dialog mellan mig och Zackrid på väg hem:

Jag: Men den var bra. Jag har sett sämre filmer. Och sämre uppföljare!
Zackrid [bittert]: Jag har ett sämre samarbeten mellan Disney och Jerry Bruckheimer. Så specifik kan man vara!

That's enough of that shit.

Shrek the Third

Om Indy 4 är filmen jag kommer vänta på under 2008, så var Shrek 3 helt klart dess motsvarighet under 2007. Jag antar att om mönstret fortsätter kommer jag vänta på Die Hard 5 under 2009, men det kan vi diskutera någon annan dag. Nu återgår vi till filmen jag knappast kunde vänta på i våras:

Jag tyckte den var skitbra! Okej, det går inte att göra en lika bra film som de andra två, det är en fysiskt omöjlighet. Men jag tycker den här filmen leverar precis så bra som den kan göra, det var jävligt många bra skämt med i den, och det är väl vad jag behöver av en Shrek-film. Och feel good-moments, och jo, det var en del såna också. Karaktärerna fick mer utrymme, utom Åsnan och Katten förstås, men vi har två andra filmer med dem: jag började gilla Prince Charming mycket mer än vad jag trodde var möligt faktiskt.

Det jag tror folk är besvikna på är all moral. Visst har det funnits lite moral i de andra filmerna, typ vardigsjälvandyougetthegirl, men den här filmen är verkligen full av dem. De där "ta ansvar", "väx upp", "du är mer redo än du känner dig", blabla. Och ja, det är irriterande, för sånt är med i alla filmer numera, speciellt de tecknade, men det är fortfarande Shrek. Det är fortfarande ett grönt träsktroll som är osäker på om han kan bli pappa eller inte, det är fortfarande en pratande åsna som är den irriterande side-kicken. Eftersom alla är in character kan det inte bli fel.

Så nej, det är inte en femma i betyg, om man jämför med de andra filmerna. Så långt håller jag med. Men om jag - vilket jag inte gör ;P - skulle sätta ett betyg på filmen, skulle jag nog ge den en fyra åtminstone. Herregud, det är nästan 4,5 på den, om man jämför med all annan skit som den tävlar mot. Fast det är klart, efter andra filmen hade man ju hoppats på mer.

Det jag personligen blev mest besviken på var utan tvekan soundtracket. De andra två filmerna har det bästa soundtracket nånsin (då exkluderat vad som helst som John Williams har gjort, förstås), till och med låtarna i eftertexterna är fantastiska, men den här filmen? Tja, förutom någon eels-låt och introt (som tog alldeles för lång tid på sig att dra igång och ingen sagobok var det med heller, bah!) var det inte alls bra. Jag är sjukt besviken, och det skulle inte förvåna mig om det är just det som gör att man inte gillar den här filmen lika mycket som de andra. Även om man gillar den, menar jag.

I övrigt ser jag mest fram emot DVD-släppet. Vad kommer det göra det värt att se igenom eftertexterna och skratta åt de fula namnet folk har? Alltid lika spännande. Och fjärde filmen? Tja, jag är inte övertygad. Inte än. Men det kanske kommer. Så småningom.

That's enough of that shit.

Harry Potter and the Order of the Phoenix

Det känns nödvändigt att påpeka att man kan säga att det här är den bästa Harry Potter-filmen hittills. Vad som dock är intressant är det faktum att egentligen, egentligen, säger det ingenting om hur den var. Men för att få en bättre uppfattning lägger vi till det här: jag skulle kunna tänka mig att se om den här filmen. Det kan jag inte med de andra.

Jag har hittills nöjt mig med att svara "okej" när folk frågar hur den var, för det blir inte mer än så. Grejen är att det som var dåligt var riktigt jävlia skitdåligt (t ex Sirius död, Harrys frisyr, hela inledningen, osv) och det som var bra var verkligen helt jävla fantastiskt (typ Umbridge och Luna Lovegood som är de bäst porträtterade karaktärerna ända sedan Gandalf, typ), och därför är det svårt att säga mer än "okej" för det är det som är mitt over all impression, om ni förstår vad jag menar.

Men visst, mycket var dåligt. I en recension jag läste sa de att de inte behållt massa sentimentalt tjafs bara för sakens skulle utan håller sig till det viktigaste, och det var både bra och dåligt. Många av mina favoritögonblick försvann, t ex en favoritkaraktär klipptes bort helt, men det gjorde också att filmen inte blev jättehastig som t ex fyran, eller full avonödiga sidetracks, som trean. Och det var mycket som var dåligt bara för att det var dåligt, jag menar hur kan Harry påstå att Cho grät när de kysstes? Jag såg den scenen och hon grät inte alls! Såna saker var hemskt dåliga.

Däremot var ju vissa karaktärer så fruktansvärt bra! Jag är en av alla dem som klagar på Lunas och Umbridges utseenden, Luna är för söt, Umbridge är för opaddig. Men BOY, do the make up for it? De var fantastiska. Jag hatade Umbridge, åh, vad jag hatade henne! Och jag mindes alla MAT-gänget-berättelser (eller snarare ugglerollspel) där hon hotade med att skicka oss till flickskola... det var exakt den karaktären jag såg framför mig, och det var underbart! Detsamma gäller Luna, jag visste att hon var ett devoted fan av böckerna, men jag visste inte att hon kunde skådespela sådär bra! Ärligt talat skulle det inte förvåna mig om hon faktiskt är Luna!

Men det mest intressanta i hela filmen är ju Sirius död. Utan tvekan. Det var kanske tio minuter innan den scenen skulle komma som det geniala, vackra och närmast estetiska i hans död slog mig. Jag har varit emot det innan, jag älskade liksom honom, men sen när jag satt där började hjag tänka på Stranger than fiction och plötsligt insåg jag: he had to die. Det hade inte kunnat sluta på något annat sätt, utan Sirius död skulle boken inte varit hälften så bra som den är. Och jag blev så lycklig, för äntligen kunde jag acceptera det där liksom. Hur vackert det skulle vara att se hur de tog död på honom. Och vad händer? Kunde man inte ge sig fan på att de skulle totalt förstöra den scenen, visuellt och händelsemässigt? Det tog mig säkert en minut att fatta att de inte tänka spola tillbaka, säga "oops, fel" och göra om allt rätt. De ville verkligen ha den sådär. Då höll jag på att dö lite grann.

Fast förutom det, jo, då var filmen bra. Slutet var ganska bra, trots att de tog bort många riktigt bra bitar. En bra sak med filmen var att mycket av Harrys PMS (pre-male syndrome, något som drabbar killar som ännu inte blivit män och deppar över det. Kan inträffa när som helst efter 14 år fyllda) försvann och då kunde de riktigt bra bitarna lyftas fram istället, och det var väldigt värt! Jag tror inte jag kommer läsa om boken med samma ögon igen.

Och Fred och George fantastiska avsked då? Visst, det kunde varit bättre. Men jag älskar dem, och jag kunde inte låta bli att njuta av varje sekund av den scenen. Och Flitwick... åh, Flitwick!

That's enough of that shit.

Live free or Die Hard

Min bror och jag tycker lika ganska ofta när det kommer till film. Vi samlar på Vänner tillsammans, brukar prata om filmer vi sett och tipsa om sånt som är bra, och sånt där som man gör. Därför kändes det lite uppmuntrande att han tyckte att Die Hard 4.0 var "kanske den bästa hittills". Men jag vågade ändå inte lita helt på det, det är ju trots allt en film som kommer ut 19 år efter att första filmen kom, och är det nåt vi lärt oss av Star Wars är det ju att manus knappast är som vin: de blir sällan bättre med åren!

Jag vill dessutom påpeka att det här inte var första gången jag var på bio med Dreaner och Martin. Men det här är första gången någonsin som jag helt lyckats glömma bort mitt sällskap och allt runtomkring mig, och bara kunnat koncentrera mig på filmen. Och det händer sällan, för jag har svårt att koncentrera mig.

Den var bra alltså. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om den är bäst av filmerna, men GSG är helt klart ett understatement när man ska ge filmen betyg enligt Popomundo, och det säger en del. Det är snygga specialeffekter, och även om Dreaner tyckte att det var "för mycket CGI" så håller jag inte med: that's the basis of its appeal! Det är underbar action, det är John McClane (noone does action like John McClane!), och det är precis allt man vill ha ur en Die Hard-film, och nu dessutom med fantastiska specialeffekter! Jag menar, visst har "gamla" filmer sin charm, det säger jag inte emot, men ibland så vill man bara kunna luta sig tillbaka och njuta rent visuellt. Och det kan man!

Och Bruce Willis gör åtminstone inte mig besviken. Visserligen har han tappat allt hår sen sist, vilket helt klart är ett minus, men han vet precis hur han ska göra McClane i alla fall, och det är allt jag behöver! Han är fortfarande bitter, utan någon som helst lust att rädda alla otacksamma idioter överallt, och han fäller fortfarande de där underbara kommentarerna hela tiden. Jag kommer tjata om det här tills jag dör: man måste kunna leverera sina one-liners! Jag tror inte Bruce Willis hade kunnat ta Jack Sparrows, Han Solo eller Indiana Jones one-liners, men han gör de här som ingen annan skulle gjort dem. De repliker han fäller hela tiden är den sorten som man har med en gång per film, och som folk lite krystat skrattar åt eftersom scenen innan varit så spännande. Det är inget krystat när John McClane säger dem, nånsin.

Dessutom fanns det en nörd med också, som var sådär söt som bara nördar kan. Och trots hans mesighet och eviga prat lyckades han med konststycket att inte vara jobbig/patetisk/osv utan det gick inte att ogilla honom: underbart. Det var massa ninjor också, vilket är skitjobbigt när man träffar dem i verkligheten, men det blir extremt snygg action! Och förutom "[the] asian chick, [who] likes to kick people" är det ju typ inte med några tjejer förutom hans dotter, förstås, och hur är hon? Fantastisk, hon är precis som McClane och hon äger. Det är ännu en av anledningarna till att filmen är så bra som den är tror jag, äntligen styr det upp sig med nån i hans familj i alla fall!

Faktum är att filmen var så bra att det nästan varit värt att vänta i en halvtimme och se den igen direkt efter. Och det var länge sen nåt var så bra.

That's enough of that shit.