Stjärnport Atlantis: Krigets rov

Jag har funderat lite på varför Stargate Atlantis är en av de sämst översätta serierna i mänsklighetens historia. Visst, alla serier råkar då och då ut för några taskiga översättningar ("Dan Jackson" är väl en av favoriterna från SG-1), men SGA verkar konstant drabbas av någon sorts idioter till översättare.

The Ancient, t ex, är alltså översatt till " de gamla". Vilket, eh, tja, inte låter hälften så bra som engelskan. "De Antika" låter inte heller särskilt respektingivande, men ibland undrar jag om jag inte skulle föredra det ändå, för "gamla" låter verkligen för jävligt.

Och Puddle Jumper! Hur många översättningar har vi sett av det egentligen? Vi har ju det helt obegripliga "myggan", och klassiska "pölhopparen" (ofta förkortat "hopparen"), eller helt enkelt "jumper". Vilket låter som en gammal tröja, men ändå klart bättre än de andra. Jag undrar om det går att ge det ett snyggt namn..

Wraiths är också svårt, och det enklaste där är ju att helt enkelt KALLA dem wraiths. Så översättningar i stil med "vålnaderna", "Vålnaden" (som om det är en enda sak), och "wraitherna" är liksom inte bra de heller. De är faktiskt riktigt bra exempel på sånt som belönas med IG-bullar.

That's enough of that shit.

Stargate Atlantis: This Mortal Coil

Jag gillade dagens avsnitt! Det får en att tänka på massa spännande saker, typ vad man skulle känna själv om man upptäckte att man var en kopia av någon och att ingenting man trodde hänt egentligen hänt en själv, eller hur man skulle reagera om man träffade någon som var exakt som en själv. Det är kanske inte den mest nyskapande av idéer, men den är intressant.

Fast Rodney i slutet, när han kommenterade att "it's like Carson all over again", och att han inte var redo att möta sorgen än och allt. Jag var typ såå nära att börja storgråta då, det var så himla fint!

Fast slutet, med pipande skepp... det var nästan lite fånigt. ;P

That's enough of that shit.

Desperate Atlantis

Jag kände mig otroligt grym som kände igen den onde vetenskapsmannen från Stargate Atlantis idag som Rex van de Kamp ifrån Desperate Housewives. Inbillade jag mig bara, eller var han mycket fetare i SGA? Jag kände i stort sett bara igen rösten...

That's enough of that shit.

Stargate Atlantis: Reunion

Eftersom Trams är på sjukhus och antagligen inte kommer skriva nåt om Stargate Atlantis idag så gör jag det istället. Jag skulle ha gjort det i vilket fall, men nu är det ju nästan min plikt.

I alla fall, det märks att jag spenderat de två senaste sci-fi-fredagarna med Chriss och Trams, för jag satt hela tiden och tänkte "och nu stör de sig på att Sam gör sådär, och nu stör de sig på Ronon, och där skulle vi dött åt McKay". Helt friskt och sådär, jag lovar.

Anyway, jag kommer verkligen sakna Teal'c! SG-1 kommer alltid vara bättre än Atlantis för mig har jag insett, och när han sa "SG-1 will never be far away" blev jag helt :') av mig. Speciellt som han drog en av de bästa Teal'c-replikerna någonsin när han ändå var i farten, liksom. Ja. Det var fint.

Dessutom gillar jag Sam (där kommer lynchningen från Chriss och Trams...)! Jag har alltid gillat alla i SG-1 (till skillnad från Atlantis, där jag typ inte skulle ha nåt emot att vissa Teylianer gick och dog), och Sam är typ den coolaste bruden ever på film, efter Leia såklart. Så att hon är där är bra, förutom den lilla (!?) detaljen med det långa håret. Det är inte okej, okej?

Det jag egentligen ville ta upp var ju Chris Judge-faktorn på avsnittet. Man märkte ju direkt på avsnitt av SG-1 om de var skrivna av honom eller inte, för de fokuserade så mycket på Teal'c och man fick se mer av karaktären, och så var de oftast filmade på ett speciellt sätt (slow-mo-action-scener t ex), och så var det här med. Jag älskade när Ronon stod och skrek på sina "kompisar" i slutet, för normalt sett är han antingen sarkastisk eller arg (and I love him for it!), men den här gången kändes det ju som att han faktiskt var ledsen också, vilket var... wow! Det behöver nödvändigtvis inte komma mycket mer sånt, men att det gör det är helt klart uppskattat!

Jag tror det var mest det jag ville säga. Och citera IMDB-trivian: "In the scene in which you see Colonel Carter unpacking in her new quarters, you can clearly see a picture of "Stargate SG-1" (1997) costar Richard Dean Anderson as his character Jack O'Neill." Jag menar, kom igen, de så måste vara ihop!

That's enough of that shit.

Stargate SG-1: Moebius, part 1 & 2

Jag har följt Stargate dagligen i över ett halvår nu, om jag inte minns fel började sexan sända serien i början av februari, slutet av januari kanske, och det har nu kommit upp till så mycket som åtta säsonger. Efter så lång tid känns det ju som att serien borde ha blivit kvalitativt sämre, och det stämmer väl lite grann: de första säsongerna var ju helt klart bäst.

Det är bara det att då och då dyker det upp avsnitt i de senare säsonger som gör att man ändå tycker det är fett värt att se serien. Inte som Lost, som bara blir sämre, utan det är riktigt bra avsnitt som gör att man tänker "they've still got it" och tittar.

Moebius är inte två såna avsnitt.

Moebius är antagligen de två bästa avsnitten som filmatiserats av någon TV-serie någonsin. Även om jag mer och mer börjar gilla SGA på senaste tiden - för den serien börjar bli bättre än SG-1 när det var som bäst - så tänker jag gå så långt som att säga såhär: det enda som varit bättre än det här avsnittet och filmatiserats är Star Wars. Helt seriöst.

Det hade verkligen med allt. Det var humor (jag skrattade rakt ut nästan hela tiden), det var sentimentalt (jag grät nästan vid tillfällen), och äntligenäntligen fick de ihop dem (jag skrek rakt ut, och sen proppade jag munnen full med filt för att inte störa resten av huset. Och grät), även om det inte var på riktigt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu, jag känner en mystisk patriotisk känsla inför serien nu. Jag älskar den liksom, jag är inte bara glad att jag är ett fan av den, jag är stolt över att få vara ett fan av en så bra serie. Vilket är ett absurt sätt att känna på, men så är det.

Fucking love it. Seriously. Nu ska jag kolla videos och försöka koncentera mig igen.

That's enough of that shit.

Stargate SG-1: Thor's Hammer

Vi kan ju börja med att säga såhär: Stargate SG-1 är så otroligt coolt. Om man har sett den enormt b filmen så har man ingen aning om hur otroligt bra serien faktiskt lyckades bli, men seriöst: vi har MacGyver med sarkasmer på House-nivå fast med ett mänskligare inslag; vi har en nörd som tyvärr var lite bättre i filmen; vi har Teal'c som inte går att beskriva; och vi har utan tvekan universums coolaste sätt att färdas genom rymden. Beat that, liksom!

Sen just det här avsnittet var riktigt, riktigt bra, också. Som namnet antyder handlade det om nordisk mytologi (yay!), och de sa liksom "we're from Midgard" när de skulle förklara varifrån de kom. Jag tror inte de hade några sakfel med, helt enkelt, och det är mer eller mindre imponerande när det gäller en amerikansk serie.

Ja, och så hade James Earl Jones rösten till avsnittets monster, och seriöst: inte ens min digitallåda som har inlett någon sorts hatkampanj mot mig vågade muppa då, för INGENTING kan förstöra något så bra och evil som hans röst. Så efter nio avsnitt av första säsongen, i det här fallet ingenting eftersom serien fortfarande spelas in, är jag helt fast. Och jag skiter i att det kommer ta två år att se hela serien i den här takten!

That's enough of that shit.