The New Adventures of old Christine

Jag känner att jag haft en bra TV-dag. När jag kom hem efter en ogivande skoldag lyckades jag slå på TVn precis i tid för att se Christine, Gilmore Girls (gick oväntat bra att hoppa över typ fyra säsonger), Vänner, och sen typ Simpsons och That '70s show och tisdagsstandarden House och Gossip Girl (en brud vars namn är svårstavat var med i båda serierna, skrämmande).

Christine, eller The New Adventures of old Christine om man ska vara sån, är förvånansvärt nice. Dels för att jag är svag för sitcoms (dock finns det ju undantag som typ Våra värsta år och Tredje klotet från solen som man vill skjuta sig av), men också för att det är den enda jag kan komma på rakt av som faktiskt handlar om en kvinna. Jag ska inte analysera det allt för mycket, men de flesta serier brukar åtminstone dela huvudpersonsinnehavarna om det inte är män. Så det är ju trevligt om inte annat.

Och, eh, vi vet ju vad jag tycker om Julia Louis-Dreyfus. 0:)

That's enough of that shit.

Gossip Girl

Allt började i somras. Jag skulle åka tåg en kortare tid och behövde något att läsa, och plockade upp Gossip Girl i bokhandeln. "Det här verkar sämst", tänkte jag för mig själv: "det måste jag läsa" (jag antog att inget som verkade så dåligt kunde faktiskt vara så dåligt). Så jag köpte vad jag trodde var första boken och läste den. Precis lika dåligt som jag misstänkte, men det visade sig att det var bok nummer två och något väldigt mystiskt fick mig ändå att vilja läsa vidare. Så jag införskaffade bok ett och tre och på den vägen är det: jag har läst GG, men jag hatar dem.

Dock tänkte jag efter och kom fram till en sak idag: Gossip Girl skulle kunna göra sig bra på TV. Idén är ju rätt rolig, och om man bara gjorde vissa karaktärer lite mer mänskliga så skulle det verkligen fungera. Och det gör det.

Förutom en sak: Gossip Girl själv. Tog man bort den där jäävla berättarrösten som likt Troi states the obvious hela tiden och suger all stämning ur scenerna skulle den bli ungefär tiotusen gånger bättre. Vilket skulle ge den det genomsnittliga betyget "genomsnittlig", vilket den i sig uppger genom att Rufus Humphrey är sjukt snygg.

Säger det någonting? Tja, att serien borde vara bra och inte är det. Att den har den fascinerande egenskapen att vara totalt jävla värdelös och ganska bra i samma scen. Att killarna som ska vara "hunkar" till större delen är skitfula (att jag faller för den äldsta karaktären säger kanske mer om mig än om dem, men vem vet?). Att den enda karaktär som är rolig har blivit totalt förstörd i vad jag bara kan anta är ett försök att förmänskliga henne. Att jag antagligen kommer titta igen nästa vecka bara för att få se mer Rufus.

Det är nog allt det säger.

That's enough of that shit.