Gossip Girl

Allt började i somras. Jag skulle åka tåg en kortare tid och behövde något att läsa, och plockade upp Gossip Girl i bokhandeln. "Det här verkar sämst", tänkte jag för mig själv: "det måste jag läsa" (jag antog att inget som verkade så dåligt kunde faktiskt vara så dåligt). Så jag köpte vad jag trodde var första boken och läste den. Precis lika dåligt som jag misstänkte, men det visade sig att det var bok nummer två och något väldigt mystiskt fick mig ändå att vilja läsa vidare. Så jag införskaffade bok ett och tre och på den vägen är det: jag har läst GG, men jag hatar dem.

Dock tänkte jag efter och kom fram till en sak idag: Gossip Girl skulle kunna göra sig bra på TV. Idén är ju rätt rolig, och om man bara gjorde vissa karaktärer lite mer mänskliga så skulle det verkligen fungera. Och det gör det.

Förutom en sak: Gossip Girl själv. Tog man bort den där jäävla berättarrösten som likt Troi states the obvious hela tiden och suger all stämning ur scenerna skulle den bli ungefär tiotusen gånger bättre. Vilket skulle ge den det genomsnittliga betyget "genomsnittlig", vilket den i sig uppger genom att Rufus Humphrey är sjukt snygg.

Säger det någonting? Tja, att serien borde vara bra och inte är det. Att den har den fascinerande egenskapen att vara totalt jävla värdelös och ganska bra i samma scen. Att killarna som ska vara "hunkar" till större delen är skitfula (att jag faller för den äldsta karaktären säger kanske mer om mig än om dem, men vem vet?). Att den enda karaktär som är rolig har blivit totalt förstörd i vad jag bara kan anta är ett försök att förmänskliga henne. Att jag antagligen kommer titta igen nästa vecka bara för att få se mer Rufus.

Det är nog allt det säger.

That's enough of that shit.