Hollywood Homicide

Efter att ha längtat mig till döds enda sen i måndags läste jag recensionerna i DN och Metro imorse: båda hade gett filmen en etta. Etta!? Mitt mantra för dagen var skapat: en film där Harrison Ford är såhär snygg i kan per defintion inte vara en etta. Hans leende alone gör det till minst en trea.

Och Kronbrink och C-G, I'm sorry to say, men efter att ha sett filmen inser jag att jag har rätt: filmen är så mycket mer än en etta. Visst är jag inte särskilt objektiv, och att Harrison är så jäkla snygg som han är i filmen gör väl sitt till, men ettor går till filmer som Pirates 2, Da Vinci-koden och TV-serien Våra värsta år. Jag skulle nog hålla mig till mitt beslut om en trea, den är inte så bra att den klarar sig högre, men av anledningar jag nämnt innan plus några som snart kommer, är den klart bättre än etta och två.

Dessutom stod det typ i båda intervjuerna att det var riktigt värdelösa försök till humor som misslyckades. Okej, visst sov jag dåligt inatt, men jag skrattade vid nästan alla såna "värdelösa" försök - de var ju kul ju! Visst, vissa saker var väl lite väl krystade, men hey, i jämförelse med komediseriern jag nämnde tidigare så var det här ju rena Vänner-avsnittet.

Hmm, så vad ska man sammanfatta med? Josh Hartnett fick mig att tänka på Sidde (internhumor, för er som inte är bevandrade i MAT-gänget), fast på ett positivt sätt, Harrison var självklart assnygg (skulle 61 vara en gammalt?), och, tja... den var fan underhållande. Och som min bror just upplyste mig om, vad mer ska man egentligen kräva av en film?

That's enough of that shit.

Nytt namn, men still the same

Namnbytet är egentligen Främling med godis på Feffos fel, vi tyckte att MacGyver och Indy skulle... "ta hand" om en kille jag inte gillade och jag nämnde nåt om bullwhips and paperclips och insåg att det lät bra. Så jag funderade lite och kom på att det här var bloggen som skulle få äran att gå under det namnet.

I praktiken betyder det bara att jag ska försöka uppdatera oftare - seriöst nu - och att jag kanske ska styra upp designen på den här rätt trista sidan någon dag. Vi får se vad jag har tid med, men mer ska skrivas här. Det är en hel höst med TV kvar att titta på.

That's enough of that shit.

Music and Lyrics

Okej, så det här kanske inte är världens djupaste film, men och? Jag tycker det är Love Actually-klass på den, och den tar sig lätt och snabbt in på listan över mina feel good-filmer. Bara introt var ju underbart i sig.

Jag kan ju erkänna att jag är ett Hugh Grant-fan: han var trots allt den första skådisen jag lärde mig att känna igen ordentligt, och det har suttit i. I den här filmen tyckte jag han var bättre än nånsin, eftersom han (det tog ett tag för mig att komma på det) spelar en vanliga, sentida Hugh Grant-rollen, men extra mycket. Dialogen i början av filmen är skitbra, och när Drew Barrymore kommer in i bilden blir den bara bättre, eftersom båda två pratar massor om precis ingenting hela tiden. Dialogen är nog det bästa i hela filmen tror jag.

En annan bra grej är att de klarar sig utan den här "båda deppar på olika ställen" genom nästan hela filmen. Jag blev lite smått besviken på att de var tvungna att ha med en sån scen, men samtidigt förstår jag varför de hade med det - det behövdes liksom. Utan den hade inte slutet funkat, och eftersom slutet var underbart så förlåter jag det.

I övrigt, Cora, helt klockren. Jag kan inte tänka mig ett tydligare exempel på barnstjärna som fått storhetsvansinne, och bara det gör ju hela filmen. Så visst, lite förutsägbart (som det ska vara), men det vägs upp av karaktärerna och dialogen. Och det här var nog min mest kreativa blogg hittills...

Nä, men seriöst, jag minns inte vad för recensioner den här har fått, men jag har för mig att de var "sådär", inte dåliga, inte bra, och det var inte förtjänt i så fall, för det här är en sjukt bra film som man blir riktigt glad av. Och inte bara för att man får se Hugh Grant i riktigt tighta byxor...

That's enough of that shit.