Crocodile Hunter: Steve Irwin

Okej, att börja den här bloggen känns svårt för mig, inte för att jag var ett megafan av Steve eller något, självklart tyckte jag han var cool och så (mer om det senare, förstås), men jag måste erkänna att numera har han och jag en sak gemensamt, bevisligen: brist på liv. Jag har nämligen tillbringat de senaste sex timmarna med att titta på Animal Planets tribute-maraton till honom, och kan man sitta sex timmar framför TVn för att se på Animal Planet, då har man inte världens mest givande hobby.

I vilket fall som helst kan ni knappast ha missat att en av världens största TV- och djurprofiler (som dessutom bara råkar vara två ämnen jag gillar) dog i måndags, under de mest ironiska omständigheter som kunde tänkas. Steve Irwin har överlevt krokodiler, hajar, elefantar, ormar, spindlar - you name it - och dokumentärer om rockor som de skulle göra var helt ofarlig. Just de rockorna är nämligen väldigt skygga varelser, och den en farliga sak de har på kroppen är den giftiga spetsen som finns på svansen. Inte ens giftet är farligt, man bara tar motgift och sen är det över, men på kritiska ställen är taggen lika farlig som en kniv, och Steve fick den i hjärtat. Springandes mot land drog han ut den, blev medvetslös, och vaknade aldrig mer (RIP).

Så, vill man det, kan man alltid konstatera att det var meningen att han skulle dö. Någon ville det uppenbarligen: jag är inte en av dem. Visst, efter sex timmar av Steve kanske är lite hjärntvättad, men jag har alltid gillat honom - precis som resten av världen. Det är alltid kul att se någon lagomt galen människa riskera livet och alla möjliga kroppsdelar samtidigt som han ropar "amazing!" och "oh, you little beauty!", även om man inte vill följa allt som sänds slaviskt. Och han gjorde ändå en massa bra grejer, som han själv sa så kan man skrika "KROKODIL" utan att folk drabbas av masspanik nu för tiden, och ärligt talat - tillbaka till hjärntvätten - det är ändå ganska vackra djur.

Och det är ju bra TV, ändå. Jag vet inte om min högsta prioritering när jag ska ut och fånga krokodiler brukar vara att få med mig en duktig kameraman, men jag antar att om man sysslat med krokodiler är det väl mer än konst än något annat. Konst och livsstil, snarare, och då kan man väl lika gärna låta andra se vad man själv ser? Någonstans där tror jag det är, vi vill se galna människor, Steve Irwin vill visa vad krokodiler är (eller snarare inte är), och någon vill göra bra TV och tjäna pengar. Sörjer vi TV-tiden, Steve eller pengarna?

Kanske var det lika bra att han dog så, för som han själv säger vid ett tillfälle: "vilken tur att den inte dödade mig. I så fall skulle mina 38 år vara värdelösa" (jag citerar inte ordagrannt, men det var väl det där han menade). Steve Irwin kunde inte göra som Grizzlymannen, en krokodil hade inte kunnat döda honom. Visst suger det att han inte kunde få se något av sina barn ta över hans jobb, att han aldrig fick dra sig tillbaka, men han dog ändå när han gjorde det han älskade att göra, vilket antagligen är mer än vad jag kommer få göra.

Så, utan att egentligen ha sagt något med den här bloggen vill jag bara påpeka det: glöm fan inte bort honom, okej? Alla vet kanske inte vem han är när man bara nämner namnet sådär, jag är med om det hela tiden, men min svenskalärare sammanfattade det hela så bra en gång att det förtjänar att nämnas: "det är han, krokodiljägaren på TV som hela tiden säger 'amazing!'...", och tvingade oss att ha med honom i någon bisarr berättelse vi skulle skriva. Jag kommer till och med ihåg ett utdrag ur en av dem, som Simon skrev...

"...och gav Steve Irwing en pungspark.

- Amazing! utropade han."

Och tja... I'd be damned surprised om inte "amazing!" var ju det sista som han sa.

That's enough of that shit.