Actors Study: Arnold Schwarzenegger

På något skumt vis är det väl mer eller mindre omöjligt att inte ha en åsikt om Arnold – han börjar som en före detta österrikisk, dåmera amerikansk body-builder, och sen blir han helt plötsligt megakänd skådespelare och slutligen (?) guvernör i Kalifornien. Även en person som anser honom helt talanglös måste väl erkänna att han faktiskt marknadsföra sig själv.

Personligen gillade jag honom inte särskilt mycket förut, detta beror mest på att en bekant till mig ett tag påminde ganska mycket om nämnda skådis, och när vi sa det till honom var hans svar ”han är en väldigt underskattad skådespelare”. Njaej, inte riktigt, va? Arnold fick inte precis sina roller på grund av fantastiskt skådespeleri till en början, det var muskler, muskler och återigen muskler som gjorde det (han vann inte Mr Universe fem år i rad för inget, lix). Terminator-manuset skrevs faktiskt så att han skulle få så lite repliker som möjligt, vilket gör att han är den skådis som fått mest betalt för ett ord i en film någonsin. Det ni!

Jag har, om jag inte minns fel, sett fyra Arnold-filmer: och då är det bara en Terminator-film (trean) med där. Dit hör också en film som jag bara orkade se halva av (och inte minns namnet på) för att den dels var så dålig och dels var så sjukt kvinnodiskriminerande. Sen träffade jag min pojkvän som anser att Arnold är den ultimata mannen (själv väljer jag ju som bekant Clint Eastwood där), och har nu sett även Commando, och en film som vid första anblicken verkade så dålig att den stod – fortfarande inplastad – i vår DVD-hylla i ett halvår innan någon i familjen orkade se den: Den siste actionhjälten. Varför? Bakgrundstexten säger allt:

”Jack Slater är Los Angeles häftigaste polis. Han slår stenhårt, skjuter blixtsnabbt, och existerar bara på film. Men det bryr sig 13-åriga Danny inte om, Jack är hans stora idol. Biografmaskinisten Nick låter Danny få en unik förhandspremiär på den nya filmen om Jack Slater. Ensam i salongen hänförs han av Jacks hjältemod. Men plötsligt händer något märkligt. Plötsligt sitter han i baksätet på Jacks bil mitt under en vansinnig biljakt! Ondskefulla brottslingar, öronbedövande explosioner, vinande kulor, nu är allt på riktigt. Sida vid sida med sin idol upplever Danny sitt livs äventyr. Danny älskar spänningen men kommer han att återvända till sin egen värld med livet i behåll?”

Låter det som en bra film i era öron? Det gjorde det inte i min familjs heller, men när jag väl såg filmen insåg jag att jag missat en viktig detalj: humorn. Efter inte särskilt lång tid inser man att den inte alls är så seriös som den skulle kunna vara, det blir inte hela ”åh, gud, vilken värld är egentligen bäst?”-dilemmat på slutet, för filmvärlden är sådär skruvad och överdriven som den är. Som vi vet att den är, för vi har sett den på TV sen vi var små. Det är inte verkligheten, och det är just därför den här filmen faktiskt är så bra – för att de insett det. Att Arnold sen dyker upp som sig själv när Jack Slater hänger med hem till verkligheten gör inte heller saken sämre – det är då man inser på allvar att han faktiskt har självdistans.

And thank God for that.

Utan den hade nog inte Commando gått att överleva, med en överdriven handling och överdriven action gäller det liksom att påminna sig själv. Det är Arnold, det är okej. Han kan knuffa ner en bil för en fet backe och köra utan motor. Det är inte alls ologiskt att han dödar en kille genom att armbåga honom. Och det finns inget som heter movie-mistakes i en film där Arnold använder det här vapnet – det är emot de fysiska grundlagarna.

Och på den tiden hade han ju faktiskt en fantastisk (amazing) kropp, det går inte precis att förneka (det är väl inte riktigt samma grej nu, men det funkar). Så i slutet av filmen, när Arnold hoppar ur ett litet plan som landat på vattnet, ner i en gummibåt, iförd endast kalsonger, fick man se det mesta (och killarna jag såg filmen med, för att använda ett engelskt uttryck, went nuts, tjejer som ser Johnny Depps överkropp framstår som helt normala i jämförelse). Man kunde se hur han spände musklerna extra mycket, sen en inzomning av bröstet och armarna – det är imponerande. När nämnda kropp sedan täcktes av vapen och militär utrustning, samt krigsmålades – då började jag nästan också pipa av förtjusning.

Det är möjligt att Arnold är lite underskattad ändå, beroende på hur man ser på honom – världen i allmänhet underskattar honom nog inte, men har man bara sett Terminator eller någon ”seriös” film som jag gjort innan gör man det nog lätt ändå. Vilket är synd, för Den sista actionhjälten är en så bra film att man borde se den. Åtminstone tänka tanken.

That’s enough of that shit.

Och, apropå ingenting, så var det här alltså första delen i min nya grej jag har här, med olika skådespelare i fokus. Det slog mig att det finns en massa skådisar därute som jag kan en massa onödiga saker om, så varför inte samla all sån fakta på ett och samma ställe?