Mannen av stål är tillbaka, den här gången har han tagit med sig snyggare stövlar, bättre specialeffekter och en rad helt nya skådespelare. Men förutom de tre sakerna så är det inte mycket som skiljer den här filmen från de gamla från 70-80-talet.Det betyder i stort sett att om man aldrig gillat de gamla filmerna är chansen ganska stor att man inte kommer gilla den här heller. Det vill säga, om ogillande beror på dålig handling, overkliga karaktärer eller att Christopher Reeve inte klär i rött och blått (eller den typiska locken i pannan, för den finns kvar). I den här filmen återvände Stålmannen (nu spelad av Brandon Routh) till jorden efter en semester på fem år då han varit ute i rymden och letat efter sin hemplanet Krypton. Men saker och ting går inte som han tänkt sig, Krypton går inte att hitta, och hemma på jorden har alla gått vidare: hans älskade Lois Lane (Kate Bosworth) har gift sig, skaffat en son, och till råga på allt vunnit Pulitzer-priset för artikeln ”Varför världen inte behöver Stålmannen”.
Men har hon verkligen rätt i det? Bara dagarna är efter Stålmannens återkomst är världen i extas, och att räddningen finns i närheten verkar vara allt annat än onödigt.. När sen den evigt onde Lex Luthor (Kevin Spacey den här gången) får en av sina vanliga galna idéer och bestämmer sig för att skapa en helt ny kontinent (vilket självklart kommer sluta med att miljarders oskyldiga människor dör, vad ska annars onda genier göra?) genom att sno Stålis kristaller, då blir det mer än uppenbart att världen – och Lois Lane – behöver honom mer än någonsin.
När jag började se den här filmen var jag rädd att det bara skulle vara en bra remake av de gamla filmerna (för vi vet väl alla att bra filmer från slutet av 70-talet borde få vara just bra filmer från den tiden… Star Wars, någon?), jag var nästan rädd att den skulle vara bättre, men det visade sig vara helt i onödan. Filmmakarna är mycket medvetna om att Reeve är, och förblir, bäst som Stålmannen, och hela filmen dedikeras respektfullt till han och hans fru i slutet. Och det är därför det här är en uppföljare, en sen uppföljare, men en bra uppföljare. Till och med Marlon Brando får vara med igen, som en röst från det förflutna (nu i dubbel bemärkelse), och det är en av de sakerna som gör den här filmen så bra.
När det gäller skådespelarna har de också lyckats, de bästa ersättarna är ironiskt nog för ondingarna, Kevin Spacey gör Lex Luthor nästan lika bra som Gene Hackman, och hans eviga kompanjon, som visserligen har bytt namn (från miss Teschmascher till Kitty Kowalski), är fortfarande lika kluven i var hon står (för visst verkar hon lite förtjust i allas vår hjälte?) och inte har hon blivit smartare heller. Men många andra är också bra ersatta, de allra flesta faktiskt, så låt oss koncentrera oss på den som är allra intressantast här;
Brandon Routh. Visste ni att han fick rollen genom att spilla kaffe på regissören? Genom att göra det visade det sig att han skulle vara perfekt som den något klantige Clark Kent, och det stämmer faktiskt, han är fantastisk som Clark Kent… bara inte lika fantastisk som Reeve. Detsamma gäller honom som Stålmannen, han är bra, jag kan inte komma på en enda person som skulle vara en bättre ersättare än honom, men han är inte lika bra. Och kanske är det just det som är så bra, att han inte är lika bra, att han inte försöker göra rollen på samma sätt, utan gör den på sitt eget sätt. Lite som att försöket att ersätta Freddie Mercury i Queen.
That's enough of that shit.
Förresten, visste ni att jag skriver för Hogwarts.nus officiella tidning - HoggyExpressen? Jo, jag skriver om film, faktiskt, och den här recensionen kan man även läsa på HEs hemsida; http://he.neelah.com/
Kul, va?
No comments:
Post a Comment