Maybe we'll find better days?

Snacka om underbar TV-vecka, jag är helt chockad! Förutom att min fråga kom med i Metro imorse (jag möttes av en bild av Robert Vaughn som Albert i Svindlarna och förstod direkt vad det handlade om), så var svaret dessutom underbart, SVT sänder Svindlarna igen i sommar, med starta 30 juni, i SVT2. SE den, åtminstone första avsnittet, så att jag slipper vara den enda människa i världen att ha sett serien (för det är serien med stort S, den slår Lost).

Sen upptäckte jag att det går någon film med Nicolas Cage ikväll på Canal+Film, där han spelar - tro't eller ej - just Svindlare. Matchstick heter den, och den börjar helt praktiskt 21.00, så jag slipper välja bort Commander in Chief för att se den, eller tvärtom. Faktum är att jag nog inte kommer behöva välja bort CiC på ett tag, eftersom Outsiders slutat gå nu, iofs rätt synd, me skönt att slippa välja.

Som om det här inte vore nog, så är det ju som vanligt Lost på onsdag, ett avsnitt som har den mystiska undertiteln "?", och verkar nog så intressant, eftersom "Eko övertalar Locke att hjälpa honom att hitta en hemlig plats där han tror att det finns svar på öns mysterier", enligt TV4. Inte helt illa, eller hur?

Så är det just dessutom Eurovision Song Contest den här veckan också, något man inte får missa! Först ut blir ju kvalet på torsdag, då vi egentligen inte hoppas att Carola går vidare bara för få se hur hon reagerar, men egentligen heja på henne, för man blir ju lite nationalistisk vid såna här tillfällen. Sen finalen på lördag också, ett ÄNNU större måste, men då hejar vi inte på Carola alls, utan då är det Ich Troje (och då framför allt Michal med den underbara rösten och det underbarare håret) vi hejar på. Så ni vet.

Sist men inte minst är det ju Jagad och Queer as Folk på fredag också, Jagad slutar tio minuter in i QaF, men jag överlever nog att missa det. Måste leta upp ett tomt band också, så att jag kan spela in den filmen, för den är ju klart värd att ha.

Ska nog ta och se American Graffiti imorgon också, för det är enda dagen då det faktiskt inte går något på TV som jag känner ett enormt behov av att se. Resten av veckan kommer, med lite tur, bli jäkligt lyckad ur TV-vinkeln sett, och jag ska njuuta av det, och det faktum att i sommar kan man se Svindlarna på fredagar. Yes, yes!

That's enough of that shit.

Jo, förresten, så funderar jag på om jag ska sluta blogga, eftersom jag ändå inte får några kommentarer någonsin. Det betyda tre saker, antingen läser ingen, eller så är allt jag skriver skittråkigt, eller så bryr ni er inte. Inget av dem är särskilt inspirerande...

Och apropå Lost, så vill jag tipsa alla Lost-fans om boken "Bad Twins" av Gary Troup (ja, det är ett anagram på purgatory), skriven av en av de som omkom i kraschen. Han lämnade in manuset bara några dagar innan han klev på planet, och hade till och med ett manuskrip med sig... allas vår Sawyer läser faktiskt boken. ;)

Actors Studio: Clint Eastwood

Actors Studio, en dokumentärserie som Canal+ köper in, är skitbra. Det är 90 minuter, ungefär, med olika skådespelare som blir utfrågade av en James Lipton som jag tyvärr inte vet särskilt mycket om, förutom att han och Clintan har samma manager. Anyway, jag har bara sett en Actors Studio, om Clint Eastwood, som ni kanske gissat, men det var intressant. De håller sig seriösa och diskuterar filmer som skådespelarna varit med i, istället för att typ spekulera i deras privatliv och annat trist, istället får man höra massor av Clintans åsikter om sina egna filmer - inte helt tråkigt.

För det mesta tycker jag inte om att ta reda på saker om skådespelare jag gillar, för de gör mig alltid så besvikna. Jag vet till exempel nästan ingenting om Johnny Depps privatliv, förutom att han bor i Frankrike (det finns för övrigt en intervju med honom på Canalplus.se, för er som är intresserade), för de saker jag fått veta, men förträngt, har jag inte tyckt om. Samma sak som Hugh Grant, som uppenbarligen är lika sexistisk som hans roller. Jag vill inte veta sånt, för jag blir bara besviken på dem, trots att jag egentligen inte har någon rätt till det.

Det bra är att två skådespelare är lyckats bryta den här trenden på senaste tiden, jag vill veta mer om dem, om deras åsikter, vad de tycker om sina filmer, bara allt. De har inte lyckats göra mig besvikna än, och ju mer jag får veta, desto gladare blir jag. Jag antar att ingen blir förvånad om jag säger att det hela handlar om Harrison Ford och Clint Eastwood.

Att se Actors Studio: Clint Eastwood var alltså inget som på minsta sätt var tråkigt, utan tvärtom. Clintan är kul, han säger en hel del roliga grejer som faktiskt fick mig att skratta rätt ut flera gånger (Manager: "Well, we became involved..." Clintan: "We're not involved" :P), och han har så bra tankar om saker och ting. Han säger aldrig "den här filmen är så tråkig, jag hatade att göra den", vilket folk aldrig borde göra när de gjort något de har fans på: det är förolämpande. Han är dessutom mycket mer ödmjuk än vad jag fått uppfattningen av efter att ha sett honom på film, oftast glömmer han bort hälften av allt han gjort (James Lipton: "Who wrote the music for The Bridges of Madison County", Clint: "Well, it was... I did that, didn't I?"). Eftersom han i första delen av intervjun (den är uppdelad i två delar på ungefär 45 minuter var) säger en del saker som antyder att han inte ser sig själv som skådespelare, det är bara något han gör, känns han heller inte särskilt imponerad av sina egna bedrifter alla gånger. Det är svårt att förklara känslan jag får, men det känns... ödmjukt.

Han återkommer ofta till sina egna idéer kring skådespel och regissering, och jag tycker han verkar ha en hel del bra idéer om det. Han vill ha lugnt omkring sig när han jobbar, istället för att ha en kille med megafon som skriker "Action!" eller "Cut!" kör han på sina egna, lugna "and we're filming", med den fantastiska slutklämmen "That's enough of that shit". Och hans förklaringar på att skådespeleri inte är något man lär sig och sen kan, utan att man alltid återvänder till att vara elev inför varje ny roll eller film, hans sätt att utnyttja tystnader och att kunna lyssna, och hans avslappnade attityd till ålder gör att man bara känner att han är... cool. Även om han sagt att han inte vill ha några politiska statesments i sina filmer, så finns det ändå feministiska undertoner i vissa av dem, vilket tas upp, och han får det att låta som att "ja, jo, men det behövs liksom ibland". Det bara är så.

Som Johnny Depp-fan händer det att man börjar se ner på skådespelare som alltid kör samma sorts roller, det blir lätt så att man tycker att Depp är så mycket bättre än alla andra eftersom han faktiskt kan spela allt, bara det är knäppt nog. Men faktum är att jag på senaste tiden fått mer respekt för folk som håller sig till en typ av roller, just för att de kan det, de kör sin grej, och de gör det bra, och de håller isär karaktärerna och gör dem till helt olika personer trots att de från början kanske är ganska lika. Eller "What can I bring to [this character] that is different", som Clintan själv skulle sagt det.

That's enough of that shit.

För övrigt längtar jag tills jag får chansen att se Actors Studio: Harrison Ford, som jag anar faktiskt existerar, eftersom Harrison Ford finns med i Actors Studio-introt. Får hoppas på en möjlighet snart.

Lost: En insikt

Fyrtio minuter kvar till programmet, ska nog skriva ner det här nu… anyway. I fredags råkade jag hitta en spoiler i korridoren, ”michael skjuter ana-lucia och libby!?” hette ämnet, så det gick inte att missa. Ville själv inte tro det, så jag skyndade mig in på Lostpedia för att kontrollkolla. Jovisst, det var sant, och i samma veva fick jag veta om det där med Sawyer och Ana-Lulu. Jag blev inte glad, ringde 27 samtal till min Lost-kompis Hanna som DIREKT fattade att det hade med Lost att göra när hon såg det. Vi kom fram till att vi hellre hade sett Sawyer död än det här, men funderade också på varför ALLA tjejer som har sex på ön DÖR om de inte är gifta. Hmm?

Idag hade några i min klass en redovisning om egyptisk mytologi, och den där falken som finns med i Lost-hieroglyferna dök upp på en bild av en stol som solguden Ra satt på. ”Hah!” tänkte jag. ”Lost!” Halvt curious letar jag lite efter de andra bilderna, kommer tyvärr bara ihåg en till, en som jag lite på skämt fick till en piska och kopplade till Indiana Jones för ett tag sen. Skakar av mig alla tankar på Indy (vilket, i mitt fall, är en bedrift) och får faktiskt syn på den här piskan, whatever. Ra håller den i handen – det är hans stav.

”Ras stav!” skriker en röst i mitt huvud, ”the staff of Ra!”. Sen inser jag vad jag tänkt, the staff of Ra. Det är en av de viktigare grejerna i Raiders of the Lost Ark, första Indy-filmen alltså. Med den staven kan man hitta till the well of souls, där den gamla förbundsarken finns – arken med de tio budorden. I slutet av filmerna öppnas nämnda ark med hjälp av en judisk ritual av lite nazister, som alla dör, orsak oklar. Min gissning är att de inte levt efter de tio budorden, och därför DÖR.

Vad har det här med Lost att göra? Tja, dels vet vi ju att folket på ön inte är särskilt kristliga av sig, de flesta har ju gjort sig skyldig till åtminstone en synd. OCH det återanknyter till det jag sa tidigare, det faktum att allt utomäktenskapligt sex på ön verkar leda till att tjejen DÖR. Hmm?

Visst, det är lite långsökt, men det gjorde mig lite lyckligare, och fick mig att sitta och studsa och kräva att få se bilden av Ra igen och babbla om att jag fått en insikt (ingen annan i klassen tycks ha förstått mig), och även om det antagligen inte stämmer alls, så tycker jag att det är ett ganska kul… ”sammanträffande”, om nu Lost-relaterade saker kan vara det. ;)

Nu ska jag göra klart mina chokladbollar, och försöka överleva kvällens avsnitt innan jag postar det här…

That's enough of that shit.