All the best cowboys have daddy issues

Ja, det visste vi väl redan, men var det nödvändigt att göra ett helt sjukt avsnitt av Brottskod: Försvunnen för det? Visserligen tyckte både jag och mamma att den försvunna var lite väl lik Jack, men att det skulle vara hans pappa och att Jack skulle ta livet av sig?

Jäkla tur att det bara var en dröm, i och för sig, men varför? Det var ett avsnitt som de gärna kunde hoppat över, speciellt efter misslyckandet i melodifestivalen. Och med misslyckande menar jag såklart det faktum att Sveriges Största Schlagerhäxa - Carola - lyckades kamma hem segern.

Okej, jag hatar inte Carola så mycket, men jag är så jävla arg eftersom fel låt vann i år igen. Okej, Martin var bra förra året, men då drabbades resten av europa av en tillfällig IQ-brist och röstade skitdåligt, men NU är jag fan tveksam till om vi kommer att ta oss så långt. Jävla skit.

Såg slutet på en filmatiseringen av Fantomen, som var aningen skum den med. Hans dräkt var för fan vinlila! Så fult! Visserligen var det två tjejer med - Diana och Sala (är inte det ett killnamn? Jag har bara stött på killar som haft det namnet innan, iofs med stavningen Sallah...) - som slogs ganska häftigt, men annars hade de fuckat upp den rätt rejält. Fantomen brukar väl inte innehålla massa övernaturliga händelser, eller har jag bara läst fel serier? Skumt var det iaf...

Idag såg jag på:
- Melodifetstivalen, 20.00, SVT1
- Brottskod: Försvunnen, 22.00, SVT1

That's enough of that shit.

En festival för melodier

Nu är vi mitt uppe i "schlageryran" som folk gillar att kalla det, om en vecka vet vi vilken låt som ska ställa upp och kvala åt oss. Hur det gick till, alltså att vi måste kvala, när vi hade supersnygga Martin Stenmarck med en skitbra låt som tävlade för oss, det vettefan. Men nu är det så.

Men låt oss strunta i det, och koncentrera oss på årets festival istället. Ingen av låtarna hittills har varit en solklar vinnare, och det gör att jag känner hur paniken kommer krypandes över mig, inför tanken på kvalet. Ingen skulle väl bli förvånad om Carola tog hem allt, i och för sig, men vi får väl se.

Sååå, enligt mig, är de bästa låtarna i år följande; The Name of love (Magnus Bäcklund), Jag ljuger så bra (Linda Bengtzing), Temple of love (Bodies Without Organs), Night of passion (The Poodles, inte hört hela, tyvärr), Faller du så faller jag (Patrik Isaksson, har jag tyvärr inte hört hela heller, men jag gillar honom), Silverland (Roger Pontare), och Evighet (Carola), vilket ju är ganska många låtar, faktiskt, men ingen av dem har fått en att känna "wow! Den MÅSTE vinna!", och ett sånt bidrag behövs.

Björn Kjellman var ju också med, hans låt var inte det bästa jag hört, men väldigt schlager, och jag kan inte låta bli att tycka om att han gick till final, eftersom han trots allt är Sveriges bästa skådespelare, och känd schlagernörd. Men jag tror inte att den låten skulle må bra av att åka till Eurovision, och de flesta rösterna fick han nog pga popularitét.

Kläderna! Jag måste skriva om kläderna! Carolas bluscreenblåa kläder var bara så blå att jag inte kunde annat än gilla dem, men sen är jag ju en sucker för blått också. Samma sak gäller Rednex cowboysaker, som Clintan-lover är det svårt att dissa dem. Evan hade nog de kreativaste kläderna, med franska revolutionen sponsrad av Lewi's, men på något mystiskt vis var det snyggt ändå, framför allt tjejerna enorma klockärmar. Fler tjejer som klätt sig snyggt på ett mystiskt vis blir väl Linda Bengtzing i Maiden-klänningen, som om inte annat förtjänar ett omnämnande, och dessutom älskar jag klädbyten på scen. Helst såna man inte märker.

Electric Banana Band har inte ändrats ett dugg, men sen var ju låten inte så jäkla mycket att hurra för heller. De skulle ju alltid kunna göra gemensam sak med The Elephantz vars enda positiva grej med kläderna var snygga överkroppar på killarna. Niclas Wahlgren har - på ett snyggt sätt! - snott sin look från Stenmarck, och det är faktiskt helt okej... Björn Kjellman var väl egentligen inte särskilt snygg han heller, men han förtjänar ett omnämnande för det var lite gulligt.

Egentligen ska väl inte jag bedömma sånt här, jag är inte i närheten av att ens vara en wannabe-fascionista, men jag kunde inte låta bli. Vill ni ha ett mer proffesionellt utlåtande får ni springa och tjata på Hanna istället, hon kan sånt här. ;)

Men skit i det här nu, och skynda er till TVn, för om bara tio minuter börjar Andra Chansen, och det måste man ju i alla fall se slutet på. Personligen hoppas jag på Magnus Bäcklund, och sen har jag inte valt mellan Pontare och Isaksson än, men det kommer väl... nästa vecka blir det värre.

That's enough of that shit.

Firefox

Nope, jag pratar inte om webbläsaren, även om vissa av er kanske trodde det, utan filmen med samma namn, av och med Clint Eastwood. Woho! Den råkar nämligen gå på Canal+ just nu, och eftersom det var brist på bra TV i fredags, och jag och mamma gillar Clintan, så såg vi den.

Den var bra. Jag menar, inte bäst eller WOW eller så, men helt okej film, och en del kul grejer med. Det var ju trots allt Clintan, menar jag. ;)

Handlingen i korthet, då... Tja, Clintan spelar en veteranpilot som får i uppdrag att åka till Ryssland och stjäla deras supermoderna, superbra flygplan Firefox. Det är så high-tech att man bara behöver tänka för att det ska kunna utföra ens order.

Grejen är ju bara den att det inte är så enkelt att ta sig in i Ryssland bara sådär, och framför allt inte som amerikan. Och tycker man det är svårt, då är det väl ingenting i jämförelse med att sno planet, hur bra pilot man än är.

I början blev jag lite upprörd när de rakade av Clintan skägget och allt, fixade till hans hår jättefult, klistrade på en fake-mustasch och han fick låtsas att han var en knarklangare. Men när mustaschen åkte av blev det genast mycket bättre. :P

Annars var det väl det coolaste att se hur han fick byta identitet hela tiden, och försöka lura ryska vakter och shit hela dagarna. Och när han sen lyckades stjäla planet (som jag nästan kommenterade med "what a piece of junk", men lät bli, eftersom jag visste att jag skulle bli ägd), och flög runt med det så var det inte bara jag som tänkte på Star Wars.

Canal+ översatte över alla förväntningar när de fick "the second firefox" till "den andra firefoxen", en översättning som gjorde mig väldigt lycklig. Jag är så trött på folk som inte lägger till ändelser på lånade ord och tror att det är okej, sånt ska dö! Men Canal+ är hyffsat bra på att översätta (förutom att de inte översatte ryskan i den här filmen, och uppenbarligen inte tycker att den heliga graalen är ett bra ord, utan hellre gör det till den heliga kalken), så vi tycker om dem.

En del kul citat också, woho! Som när, ehh... jag minns inte vem, berättar om hur de ska stjäla firefoxen, och säger "Since you don't appearto be very much like Voskov except in general build, you'll be taking a shower", och Clintan/Mitchell Gant bara tittar på honom och säger "for three hours?".

Sen tror jag inte att jag har så mycket mer att säga faktiskt, helt okej film, kan säkert tänka mig att se om den om jag har tråkigt någon dag, men det är inte som att jag känner ett brinnande behov av att tapetsera mitt rum med filmaffischer. Om ni förstår vad jag menar.

Idag ser jag på:
- Melodifestivalen: Andra chansen, 18.15, SVT1

That's enough of that shit.

P.S. Ni är dåliga på att kommentera! Kan ni åtminstone säga om det är bra eller dåligt att jag har med filmaffischer när jag recenserar film numera? D.S.

Tio anledningar till att jag mår bra av att vara kär i Han Solo

1. Han är snyggare än alla killar jag träffat i verkligheten någonsin.
   
2. Eftersom jag vet vad han säger och när i alla filmer, så kommer jag aldrig bli arg på honom för att han gör/säger/är fel - för det är han inte.
   
3. Så fort jag känner ett akut behov av honom kan jag slå på TVn.
   
4. Jag behöver alltså inte sitta uppe till sent på MSN och hoppas att han loggar in.
   
5. Samma sak gäller om han blir lite för jobbig - jag kan stänga av TVn och nöja mig med bilder istället.
   
6. Om jag tröttnar på just Han eller vill ha lite mer, så kan jag sätta mig och titta på en Indiana Jones-film - för han spelar i stort sett samma karaktär där.
   
7. Det är helt okej för mig att han är ihop med Leia - eftersom hon är coolast, och det bevisar vilken fantastisk smak han har. Så givmild är jag inte vanligtvis.
   
8. Ibland händer det att en viss kille jag är intresserad av går förbi mig i skolan, varpå folk gärna slänger in en kommentar om att jag borde ragga på honom, eller frågar hur det går. Han går aldrig förbi mig i skolan, men den dagen han gör det, då kommer folk inte behöva fråga om sånt.
   
9. Jag får aldrig höra ondskefullt skvaller om honom, för... han bor liksom i fel galax för sånt.
   
10. Om jag skulle tröttna på de bilder jag har av honom, så kan jag alltid googla fram fler bilder. Kan DU googla fram bilder på killen DU är kär i?

That's enough of that shit.

"Hur många n är det i Indiana Jones?"

Alla goda ting är tre, säger man, och jag tror fan det stämmer. Det finns ju TRE Star Wars-filmer värda namnet, tre filmer om Mannen Utan Namn, tre böcker i LotR-trilogin, och tre Indiana Jones-filmer. Om man bortser från den fjärde som ska komma ut 2007, men den räknas ju inte, eftersom den uppenbarligen handlar om Indys son (och att det är Harrison Ford är ju faktiskt halva grejen).

Som ett megastort Star Wars-fan var det ju inte en dag för tidigt att jag blev besatt av de här filmerna också, Indy och Han är ju trots allt äckligt lika varandra (och för er som inte känner mig; Han Solo är the love of my life)… eller i alla fall vid första anblicken. Men ju mer jag ser de här filmerna, desto mer ser jag skillnaderna mellan dem, och jag blir mer och mer imponerad av Harrison som skådespelare. När jag såg Once upon a time in Mexico och insåg att Johnny Depp spelade Jack Sparrow, med några förändringar, där sjönk han långt ner på skalan (men efter Kalle & Chokladfabriken tog han sig upp igen, iofs), för jag blev så besviken.

Här är det verkligen tvärtom. Första gången jag såg Temple of Doom tänkte jag ”de har tagit Han Solo och gett honom ett nytt namn och en egen filmserie!”, men när jag och Musikski hade Indiana Jones-maraton för några veckor sen (hon hade nämligen aldrig sett dem, och jag utbildade henne gärna), satt jag bara och märkte skillnaderna. Hela tiden. Tyvärr kan jag inte komma på några konkreta exempel här, men det är något med sättet att säga vissa saker, vissa grejer han gör, och vissa sätt att reagera på som gör det. Någon gång kommer jag säkert på något vettigt.

En sak som jag däremot lagt märke till och förfasats över är kvinnorollerna. I varje film är det ju någon som får ”äran” att nästan dödas ett antal gånger och på andra sätt riskera livet (men i gengäld får de ha sex med Indy, jag tror det jämnar ut sig), och de blir bara fjolligare och fjolligare. Marion i första film är faktiskt ganska häftig, hon och Leia har en hel del saker gemensamt, även om Marion är aningen mindre cool. Willie och Elsa är däremot helt körda.

Det går ju att argumentera om huruvida Elsa eller Willie är omanligast, jag personligen tycker att Elsa är värst (kanske för att jag hatar henne över huvud taget, men jag vet inte). Visserligen är Willie helt hysterisk och skriker om precis allt, men hon klarar ändå av en hel del. Hon sticker faktiskt in handen i ett mörkt hål fullt med jätteäckliga insekter för att det ”kanske” finns en spak eller något där som kan få taket att sluta rasa ner på Indiana och Short Round. Jag är jävligt tveksam till om jag skulle våga göra det.

Elsa är visserligen inte hysterisk, utan ganska sofistikerad, lugn, och utstuderad, men hon vågar inte ens gå igenom en kloak fullt av råttor, utan måste bli buren av allas vår hjälte (eller ja, min iaf). Jag skulle utan problem gått förbi råttorna, och det är nog mest pga det som jag grundar att hon är fjolligare på. Willie kan om hon vill, i alla fall.

Musiken är ju också klassisk. John Williams bevisar väl ganska väl att han är the shit när det gäller att komponera filmmusik, och visst är det väl ändå något speciellt när filmens soundtrack drar igång så fort hjälten gör något hjältemodigt? Spela roll om de voltar upp över sarlaccen eller svingar sig ut över ormar, det är ändå fint. Och en perfekt sak att vakna till, så gissa vem som har soundtracket som ringsignal? Jag skulle ljuga om jag sa nej…

Finns många andra fina karaktärer i de här filmerna också, Shorty i Temple of Doom till exempel (det är ungens första film, och han är ju bara för cool!), Sallah från Raiders och Last Crusade (John-Rhys Davies ffs!), Indys pappa (jag stör mig en hel del på honom, men han har sina stunder), eller kaptenen från Raiders som är med i kanske fem minuter allt som allt (men det är något med honom man bara gillar). Marcus Brody, förstås, grymt korkad och underhållande (”The pen, Henry, don’t you see? The pen is mightier than the sword!”). Plus den fula tortyrtysken från Raiders som är så jäkla ful att jag bara älskar att hata honom.

Nu försöker jag komma på ett bra sätt att avsluta den här bloggen på, men jag får inga bra idéer. Ett råd är ju att ni som tänker att ”men Ellen har rätt, Indiana är rätt het” ska bara BACK OFF, liksom, han är min. Jag har skrivit ett 100-sidor långt fic för att få ihop mitt alter ego med honom, glöm att ni får honom. Biatches.

That’s enough of that shit.

"For five hundred dollars?"

Så har jag äntligen sett Den gode, den onde och den fule! Fick den nämligen på DVD i födelsedagspresent, så en dag när Chriss var i skolan och jag hade noll att göra passade jag på att se den. Eftersom de andra två filmerna är underbara, och jag har hört från de allra flesta att den här filmen är riktigt bra, så hade jag höga förväntningar på den.

Förväntningar som den definitivt levde upp till! Visserligen var den nästan en timme längre än vad jag trodde, och jag funderade på om det faktiskt skulle gå att dra ut på den så länge, men JO det gick. Väldigt bra, faktiskt.

När jag och min samhällslärare diskuterade filmerna sa han, ”de är filmade på ett sätt som man aldrig skulle filma idag. Det är långa scener när de bara sitter tysta och äter”, och det har han helt i. Anledningen till att den är just tre timmar är att de sällan klipper av en scen för att hasta fram den, utan de drar ut på dem, visar exakt hur lång tid det tar att springa från förläggningen till bron. Och så vidare.

Personligen dyrkar jag alla snygga one-liners som är med. Jag menar, herregud, alla kan komma på en bra one-liner att äga någon med, men det krävs en viss talang för att göra det utan att låta alltför töntig. Och jag tycker att Clint Eastwood är jäkligt bra på att göra det (men som är bäst på just det är Harrison Ford, dels som Indiana Jones, men framförallt som Han Solo… mer om det någon annan gång!), på samma sätt som hans karaktär aldrig riktigt blir ägd, inte ens när han blir utsläpad i öknen och nästan dör av uttorkning. Visst, han är kanske inte i högstatus just då, men det är ingenstans som Tuco, den fule, (Eli Wallach) får en att känna att ”Blondie är så ÄGD av Tuco”. Om ni förstår vad jag menar.

Att Clintan är otroligt het i de här filmerna gör ju sitt till. Jag skiter ärligt talat i vad folk tycker om honom nu, men för fyrtio år sen, när han var trettiofem, då såg han bra ut. Jävligt bra ut. Och vill ni ta den diskussionen med mig är det enda svar ni kommer få, det här; http://www.foogle.biz/clint_eastwood/clint_guns.jpg.

De två första filmerna – För en handfull dollar, För några få dollar mer – är också grymt bra, även om jag bara sett den sistnämnda filmen en gång (För en handfull… har jag däremot inspelade på band och nu även på DVD, thanks to my mother). I första filmen händer ju egentligen ingenting, men på något vis är den ändå så cool, helt enkelt. Och jag menar, hur kan man inte gilla Mannen Utan Namns drygt självsäkra attityd, och hans irriterande sätt att få folk att äta upp sånt som de säger.

Anledningen till att Good, Bad and Ugly är den bästa av filmerna, är nog för att det finns fler karaktärer att följa i den. Tuco, till exempel, som visserligen är ganska misslyckad, och alldeles för girig för sitt eget bästa, borde egentligen dött redan i förtexterna, men på något vis börjar man ändå tycka om honom, och det blir uppenbart att han faktiskt har ”a golden hair angel watching over him…”.

Angel Eyes har filmen snyggast namn. Lätt. Jag har inte riktigt fattat om han är samma person som Mortimer i För några få dollar mer, det är i vilket fall samma skådespelare (Lee van Cleef), och Angel Eyes väcker ett svagt minne hos mig, men jag vet inte. Good, Bad and Ugly känns nämligen som en prequel (en uppföljare som utspelar sig innan första filmen), eftersom Blondie får sina kläder (skjortan, västen, ponchon) i den här filmen, men eftersom han tragiskt dör på slutet, så känns det inte troligt. Och om det är olika karaktärer, varför samma skådis? Den som har svaret får gärna höra av sig…

Men MUSIKEN i de här filmerna är bara för fantastisk. På ClintEastwood.net kan man lyssna på den (”Fistful of music part 1”), och har ni inte hört den har ni verkligen missat något. Alla kan väl egentligen nynna med till Den gode, den onde och den fules soundtrack, men faktum är att jag tycker att tvåan har de allra klockrenaste bitarna. Framför allt musiken som spelas upp varje gång Clintan dyker upp i bild, och den som finns i nånting3s onda klocka och förutspår död. Wow, det är allt jag säger, här har John Williams fått konkurrens.

Faktum är att jag skulle kunna sitta här i alla evighet och prata om vad jag gillar med de här filmerna (skjutposen!), häftiga citat (”no, God is not on our side, ’cause he hates idiots also”) eller hur otroligt cool och snygg Blondie är (http://koti.mbnet.fi/~jupa/hpr5.gif), men jag tror vi slutar här. SE de här filmerna, åtminstone en gång, det hör ju nästan till allmänbildningen, kan man ju tycka. Nanananana, na na na…

That’s enough of that shit.

P.S. Som ni kanske märkt skriver jag inte “Over and out” längre, utan ”That’s enough of that shit”. Det är nämligen vad Clintan säger istället för ”cut” när man han regisserar.D.S.

Bröderna Grimm

Tredje gången gillt brukar man ju säga, och det stämmer väl lite här; jag har nämligen sett filmen tre gånger nu, utan att skriva en blogg. Tre gånger den senaste, månaden faktiskt. ”Oj, den måste vara bra!” tänker ni då, fast nej, så bra är den inte. Den är bara den sortens film som tål att ses om. Många gånger.

Okej, handlingen är hur simpel som helst: bröderna Grimm är kända häxjägare och drar land och rike runt och driver ut demoner som de själva skapat tillsammans med sina medarbetare. Allt går fantastiskt bra, tills en ond fransk general dyker upp och hotar att avrätta dem. Deras enda chans till att skonas är om de kan avslöja vilka det är som rövar bort barn vid Marbaden-skogen. Där finns nämligen några som jobbar precis som dem.

Och eftersom varken Will (Matt Damon) eller Jacob (Heath Ledger) känner för att dö, så bestämmer de sig för att försöka ta fast deras copycats. Men, självklart, visar det sig att det inte rör sig om en vanlig skog, eller några vanliga människor, utan en mkt ond häxa och en mkt förbannad skog. Typ.

Det bästa är att den faktiskt är riktigt bra. Inte en av de bästa filmer jag sett, kanske (för att räknas dit krävs det åtminstone någon av följande; Clint Eastwood, Harrison Ford, Johnny Depp eller Morgan Freeman… eller att den är riktigt romantisk), men klart en utav de bättre. Den blir egentligen aldrig riktigt tråkig, för det händer saker jämt, och eftersom den är regisserad av Terry Gilliam, så är det en hel del humor med. Och en hel del äckliga insekter (finns det ett säkrare kort för att lyckas med en film? Äckla publiken med insekter!).

Allra bäst är såklart Peter Stormare (som för övrigt har ett sjukt snyggt namn) i rollen som Cavaldi. Fullkomligt genial. De driver med honom konstant filmen igenom (ni vet den där grejen med peruker och folk som tappar dem? Japp, han gör den), men det gör ingenting, för de gör det så snyggt. Det blir aldrig löjligt.

Hans sätt att prata är ju halva karaktären, han bryter på italienska och praktiskt taget sjunger fram allt han säger (det finns definitivt en melodi i hans prat). Från repliker som ”how can you speak this language? Every word is like an execution!”, till att alltid, alltid kalla bröderna för “the Grimmys!”.

Bröderna är också jättebra spelade, tycker jag. Ska man bedöma filmer och skådespelarinsatser måste man ju fundera över hur trovärdigt de lägger fram sina repliker, och jag vet inte vad ni tycker, men deras bråk är verkligen bra. ”Honestly? You’re my brother, I want you to believe in me!” – prova att säga den utan att låta alltför melodramatisk, liksom.

Den enda jag inte riktigt gillar är Lena Headey i rollen som Angelicka. Visserligen är Angelicka en ganska häftig roll, och hon är inte dåligt spelad, men ibland så känns det liiiite för krystat med hennes repliker. Men på det hela är hon i och för sig väldigt bra. Och är jag den enda som tycker att Headey och Keira Knightley är lite väl lika?

Såå, vad kan man mer säga om den här filmen? Jag kommer faktiskt inte på någonting, det känns ju som att det kommer att komma en uppföljare (men det är lugnt så länge Cavaldi är med), eftersom sluttexterna lyder ”And they lived happily ever after… Well, maybe not”. Men det är väl egentligen så det är.

That’s enough of that shit.